Tänk er att en liten by plötsligt vaknar till liv och går man ut huse för att anordna en rockfestival efter en annars ganska så tyst och lugn tillvaro. Det är precis vad som händer i Rejmyre varje sensommar i snart tjugo år. Världsartister och band har förundrats och förbryllats över spelplatsen och människorna men nästan alltid pratat om det efteråt som en unik och oförglömlig upplevelse. Jag har fotograferat på Skogsröjet i femton år i år och jag kan bara instämma med artisterna. Det är en unik festival på flera sätt, men hur länge är det kul?
LINEUPEN
Jag tror inte det finns en festival i hela världen där man som besökare älskar alla banden och så är det på på Skogsröjet också såklart. Personligen skulle jag önska lite hårdare band då mycket drar sig mot AOR, men på något lustigt vis funkar det rent publikmässigt. Det lockar såklart olika människor till festivalen. De som gillar mjukare rock och så vi som älskade Testament, som går och tar mat när det blir för soft musik. Men så finns även dom, och dom är många, som skrålar sig hesa till coverbandet Haaks popdängor för att sen gå vidare till nästa scen och står och headbangar till Testament. Det tycker jag är kul, och det är skönt att allt är tillåtet och ok.
Andra band som jag tyckte var kul att se var Avantasia, ett powermetalband som jag följt sedan 2003 och sett flera gånger, men de är fantastiskt duktiga och har en gedigen låtskatt. The cruel intentions såg jag första gången på Sweden Rock Festival för några år sedan och de träffade direkt i hjärtat. Det är sleazerock när det är som bäst. Tänk er en blandning av Crashdiet och Hardcore superstar. Det var kul att få se Testament med ordentligt drag och dubbelstamp. Metal Church manglade på rätt bra också och Erik Grönwall som sig själv var ren njutning. Rösten är ju fantastisk och han vet hur man underhåller en publik. Han körde en hel del covers, men ni som följer honom vet att han gör de med bravur. Hans egna låtar och sköna rockdängor med toner från både Queen och klassisk hårdrock, men i en modern, hårdare tappning. Sen får vi inte glömma Yngwie Malmsteen. En legendar som lever efter mottot ”more is more”. Jag blir ganska snabbt mätt på hans instrumentella låtar men det är alltid kul att se honom.
Gamla och nya vänner
Som jag var inne på tidigare så är det inte bara musiken som gör festivalen. Man känner stämningen i kroppen redan när man rullar in på Finspångsvägen och ser de första husbilarna och husvagnarna. Eller när man går nerför Skolvägen och hejar på de glada volontärerna som sköter parkeringen, för att inte tala om när man ser festivalområdet torna upp sig och VIP/PRESS lyser i en ögon. När armbandet är uthämtat så stationerar jag mig i pressrummet där man kan lägga över bilder i sin dator, dricka lite kaffe/vatten och ta en frukt.
Det är här i rummet magin börjar. Här sitter gamla vänner som man enbart träffar här eller i andra festivalsammanhang. Här träffar man nya vänner som upplever festivalen för första gången. Det är så trevliga samtal om både musik och andra ämnen. Vi lever liksom i en egen liten värld under festivalen som kanske kan vara svår att förstå om man inte är en del av den. Det blir mycket vandring mellan scen och pressrum. Lägga över bilder, ladda upp något på sociala medier, nästa band, tung utrustning, mat, nästa band… Ja ni förstår att det är ganska krävande, men otroligt kul.
På väg ner till festivalområdet och på festivalområdet träffar jag alltid en massa vänner. Allt från gamla klasskompisar, till släkt, cirkusvänner och annat löst folk. Men alla är oftast så glada. I år fick jag även en ny bekantskap vid ett av mattillfällena. George började fråga mig lite om foto eftersom han såg min kamera. Han började följa mig på Instagram och han gillade vad han såg. Vi sprang på varadra fler gånger ute i vimlet och han och hans ”fru” var väldigt trevliga. Det är som sagt kul att få vänner och folk som upptäcker ens bilder. Det betyder mycket i den här världen där man lätt drunknar i information och ai-material.
Fortsättningen då?
Jag antydde lite i början att jag ibland ställer mig frågan, hur länge är det här kul? Jag har märkt att jag både blivit lite bekväm på senare år och jag har blivit lite mätt på festivaler. Jag har tackat nej till Sweden Rock Festival två år i rad nu för att jag har svårt att tycka att det är ”värt det”. Även om jag får inträde, så kostar boende, mat och resan. Det är extremt långa dagar och sällan kommer det någon som helst ekonomisk vinning ur mitt fotograferande. Skogsröjet är en annan sak eftersom det ligger så pass nära mitt hem, men även där var jag lite skeptisk i år. Är det värt det? Långa dagar, mycket arbete med bilderna efteråt och för vem? Gillar någon ens mina bilder?
Men så var det allt det där med vännerna, fotovännerna och skribentvännerna, de nya vännerna, den goda stämningen. När sen artister kommenterar mina inlägg och delar mina bilder eller vill starta samabete online, eller vill ha bilder och när personer som George kommer fram och kramar mig för att han gillar mina bilder, så blir det med ens värt det. Jag kommer kanske inte besöka Sweden Rock årligen, men några fler gånger om pengarna och lusten finns, men Skogsröjet får nog dras med mig några år till.
KOLLA IN DET TILLFÄLLIGA GALLERIET MED 500 BILDER FRÅN ÅRETS SKOGSRÖJ!
ELLER KOLLA IN NÅGRA UTVALDA BILDER HÄR NEDAN
