Att fylla femtio år känns på något sätt lite stort, samtidigt som det är som vilken dag som helst. Jag känner mig inte en dag över trettio, om man bortser från utseendet och kanske vissa små krämpor som gör sig påminda. Det är när man tittar på barnen, som inte är barn längre, eller på ens föräldrar som har blivit gamla, som man förstår att tiden inte stått still direkt. Det är med tacksamhet, nostalgi och nyfikenhet som jag förlikar mig med mina egna femtio år.
NOSTALGI
Det har varit en händelserik tid, inte bara för mig utan för alla i min ålder och äldre. Det har säkert alla generationer sagt men titta bara på barndomen under åttiotalet. Det kalla kriget pågick mellan USA och Ryssland och Stadsminister Olof Palme mördades, men det var mestadels en tid av förändring, nyfikenhet och medmänsklighet Ta bara Live Aid som gick av stapeln där syftet var att hjälpa svältdrabbade länder i Afrika. Alla stora artister ställde upp gratis och vinsten på 1,5 miljarder gick oavkortat till välgörenhet. Sen fortsatte arbetet under många år, fram till idag faktiskt. En hel värld samlades för ett gott syfte där hudfärg, sexuell läggning eller social status inte betydde ett skit.
Vi ungar lekte tillsammans och lite olika lekar såklart beroende på ålder och årstid men man hittade på saker på riktigt. Lekte man ute var det ofta i skogen, kanske byggde vi kojor, vi smög på varandra över gårdsgränderna i radhusidyllen. Vi cycklade, badade, körde burken och datten. Det fanns inga telefoner som störde uppmärksamheten, som gick till varandra istället för till skärmar och appar. Det fanns bara två TV-kanaler och det gick inte att välja när man skulle se ett program eller beta av en serie på en dag. Nej här var det bara att vänta på rätt dag och rätt tid. Det kanske låter fånigt och motsträvigt, men jag tror det var bra för oss. Jag streamar också nu för tiden och betar av serier på löpande band, men jag ser mönstret, jag ser faran och vad det gör med oss och vårt sociala umgänge, eller vårt fysiska och psykiska välmående. Det blir ju ofta så svart eller vitt för oss människor. Vi har svårt att hitta en lagom nivå.
Så kom Nintendo 8-bitars där i mitten av åttiotalet och Zelda, Mario Bros, Icebreaker m.m. fascinerade som inget gjort tidigare. Jag minns att vi jämförde det med tecknad film, men att man själv styrde figuren. Idag ser jag ju att det var långt från tecknad film när den lilla gröna fyrkanten rörde sig i ett pixligt landskap. Plötsligt fanns det även flera TV-kanaler, tack vare parabol och kabel-tv. Man hyrde videos och mikrovågsugnen blev en succé i köket. Morsan fick den första mobiltelefonen, en NMT som var som en stor portfölj. Det kalla kriget slutade, muren i Berlin föll och världen kändes jäkla fin. Ekonomin blomstrade, jobben fanns, vi var fortfarande inte fast i det digitala träsket och vi repade med band på fritidsgården, hängde utomhus och snackade med kompisar, sov över hos varandra och mådde rätt bra. Nedrustningen var ett faktum, värnplikten lades på is. LP försvann och CD skivan tog över. Vilken revolution och slippa bruset och skrapet från de gamla vinylskivorna. VHS-banden blev till digitala DVD:er och även här kändes det helt fantastiskt. Nu går det inte att utveckla det här mer. Men det gjorde det.
MEN NU DÅ?
Datorer blev något som alla skulle ha. Bärbara eller stationära. Mobiltelefonen blev ett måste för alla och det analoga telefonnätet avvecklades. Till den äldre generationens förskräckelse. Från att vara ”bara” telefoner med sms-funktion utvecklades det snabbt till att bli ett måste-verktyg för alla situationer. Det blev även en självklarhet att byta telefon vartannat år nästan oavsett vad det kostade. Plånboken försvann eftersom pengar inte längre var en fysisk sedel eller mynt utan en digital siffra. Streaming via dator, mobil och till och med inbyggt i tv-apparaterna blev vardag. En miniserie kan man riva av under en seg söndag, det som förr pågick under en hel sommar som Machans tex.
Fikarasterna blev mer och mer avpersonifierade och mer digitala med att googla saker, eller spela mobilspel, ensam. Våra unga och barn fick växa upp med mobilen eller plattan som barnvakt och avledningsmanöver istället för att vi själva bekräftade barnen och hittade på något. I någon absurd fascination kunde det låta ”Gud han vet redan hur han ska trycka” när barnen visade sina färdigheter i tidig ålder. Så kom smartphonen och hela datorn med dess funktioner fick plats i din hand och ficka, dygnet runt. Vi fick tillgång till hela världen, hela dygnet, både bra saker men även en massa skit och personer som inte bör vara på nätet.
Idag får vi ca 11 miljoner intryck per sekund, inte bara digitala såklart, men i och med all information, plingande, åsikter, grupper, influensers, dagboksinlägg, hat, kärlek, manifestationer, bekräftelser, uppgraderingar, fejk, AI och kapade profiler. Vi fixar som mest ca 40 intryck totalt på ett medvetet plan. Resten sorteras bort eller fattas beslut om på en slags autonivå, vilket leder till hjärntrötthet, likgiltighet och koncentrationssvårigheter. Sedan den smarta mobilen introducerades kan man se en koppling mellan psykisk ohälsa hos unga och vi är medvetna om det. Vi ser dokumentärer om det, det forskas om det och alla vet vad vi bör göra. Men vårt belöningssystem får sin uppmärksamhet i allt det här och det är svårt att bryta.
I mitt fotograferande ser jag också de här bitarna, det digitala och AI som tar över det kreativa, det som människor mår bra av. Det ersätter faktiska jobb från människor. Utvecklingen går fort. På bara några årtiondem har vi gått från en analog film, till digitalkamera, till AI-genererade bilder. Från att ha massor med personer som ville vara med på bild till att väldigt få vill vara med. Man jämför sig med skeva ideal online och inte är bekväm med sin kropp eller sitt utseende. Det är lättare att ta bilder själv med mobilen, man orkar inte, eller har en slags säljande inställning till sin kropp. Ska jag fotografera mig så får du betala för att se min kropp.
INTE EN GNÄLLIG GUBBE
Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte uppfattas som en gnällig, gammal gubbe. Kanske mer som en realist och framförallt humanist. Jag går inte runt och hatar tekniken och utvecklingen. Jag använder den själv i lagom dos. Ganska lagom i alla fall. Jag fastnar nog lite väl lätt framför TV´n. Nej det jag menar med allt det här är att jag är övertygad om att vi måste ha en ganska kritisk inställning till tekniken. Att inte bara svälja allt med hull och hår och sen komma på konsekvenserna. När vi redan nu kan se vad det har gjort med ungas mående, när jobb och kreativa processer görs av maskiner istället för glada, skapande människor som faktiskt mår bra av den kreativa processen. När vi plockar fram mobilen så fort det blir lite tyst i ett rum, eller en reklampaus i en film. När vi får ont i fingrar av mobilscrollande, trötta ögon, mental trötthet av intryck, felaktig information om såväl personer som händelser i vår värld och när ondskans män nyttjar funktioner för sitt egna intresse, eller när opererade ansikten, fixade bröst, ifyllda läppar och ansiktsfilter blir en råmodell om hur vi ”bör” se ut så bör vi tänka en gång till. För min personliga del skapar det en slags driv kraft att vara en motpol, som jag tror är viktig. Att fortfarande kunna visa det naturliga, det riktiga. Att se skönheten i en person, inte en omgjord fasad, att kunna hantera kreativa processer, skapa och vara social och nyfiken på riktigt på människor och deras livsöden.
Jag kan såklart se möjligheten i AI och teknik när det kommer till utveckling av medicinska framsteg, när AI kan hjälpa oss att lösa svåra problem som i längden får människan att må bättre som miljöförstöring, brott osv. Det är även ett bra hjälpmedel för personer med funktionsvariation, eller för alla egentligen när det kommer till att söka fakta och få inspiration m.m. Men bli inte för bekväm. Vi är skapta för att tänka själva, röra på oss, arbeta i grupp och så vidare.
Framtiden
Jag älskar livet, jag är nyfiken, jag vill möta spännande människor, se nya platser och jag vill hitta på saker som faktiskt visar just det och som visar att det ”gamla livet”, det som varit, var ganska bra och framförallt mådde vi bättre. AI och tekniken är här för att stanna, men det är du och jag som bestämmer hur vi i det långa loppet ska använda den och vad vi faktiskt klarar av själva. Det är säkert lite ”nyhetens behag” just nu och man fascineras av möjligheterna.
På mitt kontor har jag en anslagstavla som får mig att må bra. Jag blir både tacksam och stolt när jag tittar på den. Tänk på alla människor jag fått äran att samarbeta med, konserter jag fått uppleva, platser jag besökt och tekniker jag har testat. Det är ändå livskvalitet.
