Man blir nästan trött på att säga det men jösses vad tiden går fort. Dagarna pinnar på och veckorna rusar förbi. I dagarna har det gått ett år sedan jag började arbeta 50% efter min utmattning. En konstig känsla måste jag säga. Det har gått snabbt och så mycket har hänt.
Jag jobbar 100% sen flera månader tillbaka och jag trivs med arbetsuppgifterna att få lära ut foto och att få ge naturupplevelser och utflyktsmål för fotografering till en grupp människor som inte alltid har så lätt för att komma ut och uppleva saker.
Jag har bytt hemsidesleverantör till simply och det fungerar bra, trots ovanan att designa hemsidan via wordpress så är jag rätt nöjd.
Jag har gått med i Norrköpings fotoklubb för att få uppleva mina egna intressen ihop med personer som gillar det jag gillar, nämligen fotografi.
Jag har valt att fotografera det jag själv gillar och sagt nej till det som inte lockar så mycket. Jag vet att jag inte kommer få så många fotograferingar inom konstarten ”naket” men de få jag har nöjet att samarbeta med är så fina människor som jag är så tacksam till.
Jag har upptäckt konsten och nöjet i att skapa dubbelexponeringar i såväl kameran som i app som i photoshop. Det är verkligen underhållande att blanda bilder och skapa konst av allt från könsorgan till kroppar, döa fåglar, frukter, mönster och annat som hamnar i min kamera.
Jag har en fin familj som jag älskar och som betyder allt, både på gott och ont för det är jobbigt när nästa steg i livet är att barnen, som inte är barn längre, blir mer och mer självständiga och tar avstånd. Det är ju naturligt och det är skönt att se att de trivs och mår bra, men det är tungt att inte vara lika ”viktig” längre. Ja ni som har vuxna barn förstår.
Lite ångest kommer och går och stressnivån är väl inte som förut, men det är hanterbart. Det är inget som stör mitt vardagsliv och det går att möta stress och ångest utan psykologer och mediciner. Att stanna upp, andas, prata och förstå är viktigast.
Så nu väntar ett nytt år, 2024, vad kan det innehålla och innebära? Förutom Sweden Rock Festival & Skogsröjet? Vad och vem kommer hamna framför min kamera. Det känns ärligt talat, såklart spännande, men inte fullt så viktigt längre. I en värld fylld av kaos, krig och hat känner jag att det viktigaste är att sprida det motsatta och visa kärlek och omtanke. Ibland genom bilder och ibland genom handling och ställningstagande. Jag är övertygad om att vi är många fler än hatarna och pessimisterna, men vi syns dåligt, just för att vi inte har behovet att skriva ut allt vi tänker och känner men kanske är det mins lika viktigt?
