Idag fick jag äntligen möjligheten att fotografera Ellen i min session Rewind igen. Vi har jobbat ihop flera gånger förut men livet och dåligt mående hos oss båda har satt käppar i hjulen inte bara en gång. Att sen återse även den gamla ödegården Skattegård utanför Linköping och att äntligen få använda det som vår scen var väldigt kul.
LIVET ÄR INTE ALLTID I FAS
Ni som följt mig ett tag vet att jag känner något extra för vanliga personer i mina fotosessioner. Det är ett personligt ställningstagande jag gjorde för många år sedan. Dels för att jag hellre ger en ”vanlig person” chansen att glänsa och vara fin, än att främja någon som har det som yrke eller som gör det för utseendets skull och dels för att jag är helt övertygad om att det behövs och är väldigt viktigt idag i media där bilder är mannipulerade, fixade och fulla med AI. Jag tror att den utvecklingen är farlig för våra yngre och oss själva. Vi måste kunna se det vackra i att vara helt normal, med alla vackra ”fel” och ”brister” om man jämför med manipulerade bilder. Om sen personen har en diagnos, ett trauma eller bara ett ”svårt liv” så ger det mig extra inspiration och motivation. Det syns inte alltid i mina bilder men det gör det bara extra kul att höra folks fördomar. Nästan alla på hemsidan som är med i mer fotosessionsliknande bilder har en historia att berätta. Här ryms allt från bipolär diagnos, asperger, autism, psykisk ohälsa, ätstörning till personer som bara är trötta på dagens skönhetsideal och som vill visa värden att de duger och är fina på sitt sätt. Personer som är stolta och tycker de är vackra nakna utan att för den delen behöva vara pornografiska. Ellen är en av dom och jag är en av dom, bara att jag inte står framför kameran utan bakom den. De senaste åren har varit en slags kamp för mig och jag brottas med ångest vissa dagar. Ni som vet ni vet. Hur som helst så är det här vi möts. I den lilla (stora) människans öde och vardag. Ellen och jag har haft flera sessioner ihop men senaste året har gått åt till att må bra och hitta motivationen igen, för oss båda, men nu är vi på gång.
SKATTEGÅRD
Skattegård ligger en bit utanför Linköping. Det ser ut att ha varit en fin gård av betydelse när det begav sig. Här leder en gammal allé in mot gården och boningshuset stoltserar med två våningar och en fin fruktträdgård på ena sidan. innergården kantas av ett mindre hus som håller både verktygsbod, pigbostad, förråd, hönshus och dass m.m. En ganska mäktig ladugård slutar av tomten. Som vanligt finns det en del förstörd men mestadels är det tidens gång som härjat. Dock har några besökare skräpat ner med Mac Donaldsskräp och någon har glömt sina trosor i skafferiet. Förutom det så är det fina väggar med gamla slitna tapeter, fönster med spröjs och kakelungnar av olika slag. Det finns en fin trätrappa upp till övervåningen men här råder rasrisk så det gäller att sätta fötterna rätt. Hela huset andas historia och jag önskar jag kunde vara en liten fluga på väggen för sådär en 200 år sedan.
FRANCESCA WOODMAN
Jag har fått höra att flera av mina bilder i ödehus påminner om Francesca Woodman och det gör mig oerhört glad. Hon är en stor förebild när det både gäller bildspråket som det där med att ha förmånen att jobba med personer som vågar dela med sig av sitt mående. Francesca tog mestadels självporträtt under främst 70talet med en teknik som knapp känns görbar idag. Hennes bilder är mörka, nakna men oerhört vackra och starka. Francesca led av psykisk ohälsa och tog sitt liv 1981. Hennes bilder finns dock kvar och inspirerar inte bara mig.
