När jag kollar igenom min bildbank och när jag funderar på alla personer jag mött, öden jag fått ta del av, saker jag har fotograferat så blir jag själv väldigt stolt. Borde inte fler vilja ta del av det här? Både för att höra mina erfarenheter men också för att se ett urval av alla hundratusentals bilder.
Ända sedan jag startade ma-foto och tog min plats på nätet och på sociala medier så har jag brottats med språket. Jag vet inte hur många gånger jag har bytt från svenska, till engelska och så tillbaka till svenska för att sen byta till engelska igen. Nu står jag där igen, i valet och kvalet, men vad spelar det egentligen för roll? Hjälp mig.
Vill du vara med och dela fotostudio? Billigt och med en mängd möjligheter men framförallt en skön gemenskap med andra fotografer. Läs mer i blogginlägget.
Livet är en bergochdalbana, det är verkligen inget påhitt. På topparna känns det mesta kul och lyckat oavsett vad man tar sig för eller vem i familjen det gäller. I dalarna är det mörkt, tungt och oroligt och att ens kliva upp känns som en prestation och meningslöst. Under året som gått har min bergochdalbana fått allt färre dalar eller kanske bättre vagnar.
Vad som är konst eller inte känns kanske flummigt och främst individuellt. Konst benämns ofta som något kreativt skapande som skapar känslor och tankar hos betraktaren. Jag personligen anser att flera av mina bilder är konst och kanske framförallt de med naket material där personerna på bilderna är med av anledningar som kanske inte alltid är så synlig, men handlar om allt från att arbeta mot sitt kroppsförakt, till att ha en diagnos eller att inte ingå i ”mallen” för hur den klassiska modellen ser ut. Bilderna kan även ha i syfte att faktiskt våga visa njutning av sin kropp i både utseende och funktioner men utan att vara pornografiska. De flesta människor har sina egna demoner som styr över hur vi ser på såväl vår egna kropp till hur vi ser på andra som ”visar upp sig”. I mina multiexponeringar tar jag det här till en ny och spännande nivå.
En lång och skön semester har ännu en gång avslutats och kanske lite snabbare än man tänkte sig. Den här semestern var ändå väldigt välbehövlig och mycket tid har gått till familjen vilket känts väldigt fint. Med ungar som blir stora och flyttar hemifrån känns det som om livet är i en ny fas som både är rolig, spännande och lite otäck. Sommaren har även bjudit på lite olika fotograferingar i form av Shibari och festivalen Skogsröjet samt att en musikvideoinspelning med Year of the goat har passerat vilket var mycket kul. Hemsidan har också fått lite nygamla funktioner. Men vi tar det från början…
Jag har hört ordet Shibari nämnas vid lite olika sammanhang utan att egentligen veta exakt vad det är. Jag fick möjligheten att fotografera en enklare liten session för några år sedan och det jag slogs av då var det vackra i naken hud tillsammans med fina rep. Efter det har jag inte funderat särskilt mycket på det men jag började följa Dojo Yorokobi på Instagram och slogs av de häftiga och estetiskt vackra bilderna. Någonstans kittlade det mig men vad handlar det om egentligen?
Ibland flödar kreativiteten och allt bara stämmer. Från att det ibland saknas både inspiration och personer som är trygga i att medverka på bild till att det i söndags blev ren härdsmälta av skapande. Även om det blev en intensiv dag så var det en av de roligare dagarna på länge.
Under några års tid har jag velat fram och tillbaka över huruvida Adobes program verkligen är bäst eller om det bara är en gammal vana, som nu blir dyrare och dyrare och enlig mig fokuserar mindre på klassiska fotografer och satsar mer på grafisk design, 3D och en hel del på AI och ”fusk”. Jag har provat olika alternativ både dyra och billigare men aldrig vågar ta steget bort från Adobe. Plötsligt återkom programvaran Darktable i mitt flöde som blivit ännu bättre sedan jag testade det sist och det är helt gratis. Ska det månne bli ett byte?